don't forget what I told you

I över ett år har vi delat det mesta, även då vi varit ifrån varandra. Vi har byggt upp mycket tillsammans. Vi har hållt varandras händer och vi har älskat varandra så mycket att det inte finns ord. Jag skulle kunna sitta här i flera timmar och skriva allt jag älskade med oss, jag har aldrig någonsin älskat så här mycket. Men när man kämpar... Kämpar och vill ge så mycket att att man inte orkar mer så måste man släppa taget, även fast det gör så ont...

Jag vet att jag döljer en sanning, 
att väntan inte leder någon stans 
och jag vet vad som måste göras
att jag måste ta steget ur vår sista dans

...

Jag önskar att det så klyschigt gick att spola tillbaka tiden, till då jag var liten och orädd, när jag  smög på rådjuren i det höga gräset, och letade skalbaggar när det regnat tillräckligt, i den blå vattentunnan mitt på gården. När jag satt i slänten och åt smultron på strå och när jag plockade blåklockor på den stora ängen som du alltid blev så glad över, farmor. Och farfar, när du  satt ute på trappen på sommarkvällarna och rökte pipa - den bekväma tystnaden önskar jag att jag kände med fler. Jag önskar att jag kunde ge er mer än snabba påhälsningar. Jag är så tacksam för allt ni gett och fortfarande ger mig. Ni är fantastiska.


BRANDUR

Kvällen slutade hos min Jonna, efter en härlig vinst på innebandyn med bra drag, och inte minst med människorna vars frånvaro för ofta lyser alldeles för starkt. Men igår fick jag, läs tillfälligt, utlopp för min saknad. Och dagen ser inte ut att bli sämre. Oxfilé och fest på samma kväll, för att inte tala om ett det galna gäng brudar jag kommer att spendera större delen av natten med. Slutar självklart på Wasa.
Väntar spänt på att mitt arbetsschema på ska trilla in på mailen. Iih! Det är så grymt nära nu. Jag fattar inte. Fattar inte. Fattar inte! Jag är glad! ...Men jag stör mig grymt mycket på att Enterknappen här på bloggen inte verkar göra någon nytta längre. Vad fan, kan jag få ett nytt stycke?

it's a shame there's no one to blame, for all the pain that life brings



bam. the flow is calling.

Pratade nyligen med min chef och fick mig en uppskattande boost inför kommande veckor... Började inse att jag faktiskt ska få delta i en hel process med planering och allt vad det innebär inför den nya HL butiken som slår upp portarna i april. Varför i helvete är jag inte mer uppskattande och tacksam för att jag ska få leva min dröm? Jag är, seriöst, stjärt-dålig på att försöka leva i nuet.
Jag, samt några andra boys ska alltså få lära, gå igenom, och uppleva allt detta tillsammans. Hur tråkigt det  än låter så är det det roligaste och mest drivande som hänt mig på länge. Look forward to? Hell YES.
Som grädde på moset tar jag  helg imorgon, och dessa fingertryck kändes förövrigt som ett marathonlopp efter denna monstervecka, med eller utan hockeytejp inlindat runt handen. So fab!

your song

Hello peeps! Nu är jag tillbaka efter några dagars trötthet. Men mitt liv består bara av en massa funderingar just nu. Funderar, funderar, funderar och funderar. Funderar i absurdum. Över saker som jag inser att jag borde klarat av förrut, men som jag fixar nu. Mina ögon glittrar inte längre för dig. Dagen ser ut att bjuda, från grillmys ute på sjön med personer som jag mår bra av. Som bara vill mitt bästa, och bara det, till vin och stilett med mina fina tjejer.

Funderar-listan gjord till mig av Rasmus är dags att pausa, (Your song med Ellie Gulding får mig att gråta blod), för att väcka Micha. Kragen känns liten att ta tag i idag. Game on. Ses i dimman. Underbar dag. Positiv, positiv, positiv, posititv :)

it's getting lighter, for each day that passes.

Glassfrossa påväg hem från Sälen. Nu dammar vi till med årets första grillning.
Underbara dag, som mot kvällen avrundas med bra sällskap.

should I know who I am by now?

Idag har jag inget att klaga på. Vädret är toppen. Nu ska jag ta en promenix, och den kommer att avrundas hos min älskade. Ikväll blir det mys med bakpotatis och någon högklassig röra till. Ha det fint!


all right

Ligger i sängen. Det här är nog den enda dagen de senaste veckorna jag faktiskt vaknar i rimlig tid. Ludde ligger här bredvid mig och verkar inte få nog av att slicka mig i örat. Den enda dagen jag inte har något planerat under dagen. Den dagen hade jag väl ändå bara kunnat få sova bort? Men kroppen säger annat. Carpe Diem!

basically a huge fuck of clichés and stereotypes. but he just loves her, and that is that.


RSS 2.0